Kapitel 1 - Saltkungens tunnlar

[Nordbo]

Wolfram

lägger områdesanalysen på minnet och säger till Taid "Klättra ner efter Gotthard - jag täcker dig" och följer sedan efter ner i gropen

[sastaz]

Wolfram, vad är standard när du rör dig på mer komplicerade sätt än att gå/springa, som att klättra? Förutsätter att Wolfram då hänger tillbaka vapnet i bältet och sen använder en fri hand och en med facklan i för att klättra.

[2097]

Martha
För min del är det rymdstaven jag håller i♥
Men kan ta lyktan medan Taïd klättrar

[sastaz]

Ni tar er ner utan problem alla sex. Lampskenet räcker för att lysa upp hela rummet. Det är ett stort rum, kanske 12 meter tvärs över och så ungefär sex meter i takhöjd. Trappan ni kom ner för består uppenbart av flertalet stora träboxar som placerats på varandra och spikats ihop med tvärgående brädor. Trappan leder ner till ett stort antal cirklar som karvats in i golvet och slutar bra precis i den innersta cirkelns mitt. En av väggarna ser lite annorlunda ut än i övriga grottan. Den är byggd i slät sten och uppdelad på åtta lika stora delar som löper från golv till tak. På motsatta väggen finns en dörr och ytterligare en tunnel.

Vad gör ni? Säg till om ni vill undersöka något ytterligare.

[Nordbo]

Wolfram klättrade ner på samma sätt som nerför första stegen från markplanet. Ska komma ihåg att beskriva sånt i fortsättningen

[2097]

Martha

Jag försöker riva med mina rymdklor på den där åttsektionsväggen! Mar it up! Jag vill skända den

[Nordbo]

Wolfram

(som tänt facklan igen efter att ha kommit ner från stegen, greppat den i vänster hand och åter lyft morgonstjärnan i den högra) säger till Taid: "Vill du kolla den mysko väggen, eller hjälpa mig undersöka denna dörren ?", tassar över till sagda dörr och kikar på den, noggrant undvikande att steppa i de karvade cirklarna på golvet, samtidigt som han med hypersensoriska örsnibbar pejlar av eventuella grottoida luftströmmar på den här sub-sub-nivån.

[sastaz]

Martha, sektionerna glider med lätthet i sidled när du skrapar på dem. Det är som att de svävar lätt någon liten bit över marken. När de möts i sidled glider de isär lite så att den ena sektionen passerar bakom den andra. Du lyckas bra med att repa dom, men det blir ganska ytliga märken. Som om du skrapade bort en beläggning.

2097, slå ett perceptionsslag för Martha.

Wolfram stegar försiktigt över och förbi de många cirklarna i golvet bort till dörren. Den ser ut ungefär som de ni sett tidigare här nere. Samma känsla för luftströmmarna som tidigare. Förmodligen känner du något, men det är svagt.

Taid muttrar något ohörbart och lommar bort till väggen med sektionerna för att bli stående där och betrakta Marthas framfart. Även Morest stirrar förbluffat på sektionsväggen. De står över respektive mitt i varsin cirkel.

[kroken]

Gotthard

Tar fram dolken och avvaktar. Sätter mig på huk och koncentrerar mig på omgivningen.

[2097]

Martha

[1d20+2] = 16+2 = 18 perception (rangen inräknad)

[2097]

Jag försöker repa in Azathoths märke♥

[2097]

som ni andra kanske märker så går denna vägg att öppna

[sastaz]

Gotthard, du noterar att tunneln som leder ut härifrån ser lite annorlunda ut än grottgångarna på våningen över. Här är det lägre i tak, nästan helt runda gångar och ett ganska jämnt och fint stengolv. Du ser också vad som måste vara den döda jycken liggandes livlös bredvid trappan.

Martha, du tycker att du noterar någon form av energisvängning i rummet. Tänk den statiska elektriciteten som uppstår efter man gnuggat en ballong mot huden. Ett par av panelerna har glidit åt sidan och ligger omlott nu. Det verkar vara en ny vägg cirka en halv meter bakom panelerna.

När Martha gör en kort paus i rivandet tycker ni er höra sten som skrapar mot sten någonstans långt bort.

"Vad...vad var det?!", säger Morest ljudligt och vrider huvudet fram och tillbaka.

[2097]

Martha
Jag skrattar och sjunger
"Hahahaha!
Nem süthetem el azokat mostantól.
Kopogtató az égbot ajtaján!"

Mina röda tänder som skallrat av sången är törstiga och vill bita i den som som jag känner är påväg hit, så jag försvinner in i skuggorna, utom synhåll för alla.

Jag tänker tillbaka på hur jag fick det här röda skelettet. När jag föddes för 10000 år sen och kravlade direkt ur Azathoths gapande broda var min form en manet av kvävande trådar. Men den första vertebraten jag knaprade i mig, den varelsens skelett lade jag beslag på. Det är nu helt mitt. Jag har haft det i årtusenden och hon hade haft det i bara några decennier.
Men det här är Arenboda. Platsen där jag har lärt mig något nytt — att kunna dö, att kunna riskera livet, att därmed kunna leva fullt ut. Med tidens varv må även döden dö♥

[Nordbo]

Wolfram

tar - utan att röra vid den - en titt på den döda doggen, för att avgöra: är det en helt vanlig hund, eller nåt annat.

[sastaz]

Wolfram håller sin fackla över, men på behörigt avstånd från, den döda hunden. Det ser ut som en vanlig vildhund, fast pälsen har fallit av fläckvis där huden under gulnat. Fötterna är belagda av någon sorts skorpa. På ryggen sticker två saker ut, som jättesmå vingar.

[Nordbo]

Wolfram

utstöter ett tyst internt "Blääurghh!" och ryser till; memorerar sedan byrackans utseende för ev. framtida liknande möten, torkar bort resterna av dess fradga ur fejset och vänder sedan istället uppmärksamheten mot den hemliga dörr som öppnats. Märks det en luftdragsförändring i dess öppning - 'drar det', inåt eller utåt ?

[kroken]

Gotthard

Tar en sup och sätter på korken igen. Avvaktar och är olidligt nyfiken på om det är en hemlig dörr vi ser.

[sastaz]

Martha verkar ha lämnat väggpanelerna ifred när övriga i sällskapet skiftar fokus och betraktar dem. Några av panelerna har mycket riktigt glidit åt sidan, men bakom verkar finnas...en annan vägg?

Det blåser faktiskt lite nu, det kan ni alla känna. Det hörs också ett skrapande eller fräsande och en mild men ändå påtaglig lukt börjar tränga sig på. Som en lägereld ungefär.

[2097]

Jag försöker repa in Azathoth-märket på väggen bakom också!