Kapitel 1 - Saltkungens tunnlar

[sastaz]

Luckan till källargångarna ser oroväckande tung ut där de två vakterna står och håller den upprätt i väntan på att ni ska träda ner i mörkret.

”Vi finns här uppe hela tiden”, säger en av dem, en svettig figur med svullna armar som knappt får plats i den trånga ringbrynjan. ”Bara banka på luckan och uppge era namn så öppnar vi.”

Varulagret är tyst och nedsläckt så när som på vakternas enda fackla och era egna ljuskällor. Fyra dagar sedan var det nu som arbetarna hade försvunnit i källaren, och två dagar efter det även en beväpnad trupp. Nu är det upp till er, och uppdraget är enkelt: ta reda på vad som hänt arbetarna, ordna fram bevis och vittna inför Ordo och mäster Bernar. För besväret: 200 silvermynt var, kontant.

Nu stirrar ni ner i beckmörkret under luckan. En av era ljuskäglor faller på varuhissen som Ordo berättat om. Bredvid den, en enkel stege i form av böjda järnstänger inslagna i väggen. Vakten räcker er en nyckelknippa och önskar lycka till.

Ni tar en titt på varandra. Wolfram, den uppenbart skolade krigartypen med morgonstjärna och ringbrynja. Gotthard, den svartklädde aristokraten i slokhatt. Hercker i sina färggranna slitna kläder, höga kragstövlar och en massa utrustning. Morest, den gänglige bagarsonen som är med som lyktbärare trampar nervöst. Och till slut Taid den härjade och tatuerade fiskaren med jättekniv och en mycket märklig vit och svajande skugga.

Dags att skrida till verket.

[sastaz]

Beskriv gärna kort vad ni normalt sett håller i respektive hand och vad ni gör med sakerna då händerna behövs till annat (ställer ner lyktan, lutar staven mot en vägg, för ner dolken i skidan etcetera).

Nu är det bara att köra igång spelet.

[Nordbo]

Wolfram

(morgonstjärnan dold under kläderna) har tänt en fackla och håller den högt över alla: "Hell kohorter - jag är Wolfram, son av Klakton. Må era fanor alltid flagga i vinden. Eller nåt."

[2097]

Martha

Jag tänder även jag min lykta, och håller den i vänster hand. I höger har jag min grottkäpp, ihopfälld till fem fots längd.


Taïds rädsla var som bortblåst, och med den alla undanflykter. Så många mardrömsnätter om det där hålet sen hans bror försvann — det kändes bara pinsamt nu.

Mina muskeltrådar spretar och mina revben glittrar i lampljuset. Jag börjar sjunga på rymd-drakulaiska.

"Meghalt a földön az emberi szeretet
Bánatos könnyekkel zokog az öszi szél"

Följer efter Taïd ner. I hålet.

[kroken]

Gotthard

Avtrubbad och suddig från gårdagen, tar jag mina smått skakiga bakfulla händer och tar på mig svarta tyghandskar. Rättar till dolken i bältet från baksidan till hängande på framsidan.

I en djup bugning och ett försök att säga något smart, får jag bara fram.
”Gotthard...eh..vi ses”

Med händerna tomma följer jag efter sällskapet.

[Nordbo]

Wolfram

nickar tillbaka åt Gotthards hälsning. Medan han försöker kolla av hur många som faktiskt samlats här, och vem som är vem, hajar han till vid den vemodiga sången, som tycks handla om ledsna vindar? Han sänker sin fackla, lutar sig halvstelt mot närmaste vägg och inväntar respons från övriga.

[2097]

Martha
Att min nya besättning redan är människor fyller mig med en blandning av stolthet, skam och avund. Dom verkar gjorda för den här miljön såsom maskar i komposten. O, Ur-Kaos, min dotter-och-son, nu ser jag dig. Du bor i dessa spretiga, olydiga terranauter.

Wolfram, från hålet hör du på en dissonnant alltunga, varje ord är en felaktigt fasttryckt pusselbit där ett rymd-drakulaiskt ord borde ha suttit:

"Hör upp styrman Wolfram! Kom ner hit!"

Jag måste hålla tillbaka min iver. Pli och order kommer bara urholka deras effektivitet. Människor är en deg som fungerar bäst när den är ostyrd.

Fortsätter sjunga och nu kommer varenda pusselbit på plats i min rymd-mun:
"Látok egy vörös ajtót
azt akarom, hogy legyen feketére festve.
Nem kellenek színek többé;
azt akarom, hogy váljanak feketévé"

[Nordbo]

Wolfram

vill försöka förstå Martha och rullar därför Perceptionsslag: [1d20+3] = 10+3 = 13. Lyckas det ?

[2097]

I vanliga fall är det ju 15 för att urskilja saker men...

När det gäller det jag sade på alltunga (dvs common) behöver du ju inte slå något slag, Wolfram. Jag bryter på ett fjärran språk men inte så pass att det inte går att höra orden, hur lågt du än slår. Att sedan bli kallad för styrman är ju märkligt, mitt i natten och allt.

Och när det gäller sången så hör du att det är en melodi i moll på ett urgammalt språk där du bara kan några enstaka ord. Och ett högt slag skulle ju inte ge fler ord, inte sant? Det är inte att höra orden som är svårt, men det är ord som är från en annan tid. Du fattar att det är om sorgsna vindar och dystra färger. Det är en sån där "var har jag hört det förr"-känsla. Det känns ungefär som att svälja en metkrok men inte våga hosta upp den. En sommardag du är på en loppis lååångt ute på landet och du tittar i deras gamla starletar och kalleankor och du hittar en trave med kassettband och du lyssnar på dom och det slutar aldrig skava, det fastnar aldrig.

Åh, och sången är inte menad att vara en gåta eller ett pussel. Bara en ledstjärna ner i den svarta kalla geggan. Ett sällskap åt ljuset och ett lockrop åt mörkret.

"Sose jöttél rá hogy így nem jó
Hogy a magad örömét másokra bízni kár"

[Nordbo]

Tack för info!

Wolfram

fortsätter hänga längs väggen för att även försöka läsa av andras input till den omedelbart förestående situationen. Så länge han inte hör någon annan säga något börjar tankarna driva: rökvirvlarnas krusningar i taket distraherar honom; går de motsols....går de medsols ?.... han skakar sig dock snabbt ur den cirkulära transen, skärper sig och gläfser fram: "Vem går först? Ska jag ?"

[2097]

"Kom ner nu, Wolfram och ni andra två! Vi tre har redan börjat klättra!"

[Nordbo]

Wolfram

skakar av sig förvirringen och kliver efter, facklan i vänster hand, höger näve på morgonstjärneskaftknoppen.

[kroken]

Gotthard

Tittar på individerna som står kvar och nickar.

Auf Wiedersehen

Börjar klättra ner.

[Nordbo]

Wolfram

släcker sin fackla för att kunna tvåhandsklättra ner (och för att inte bränna efterföljande Gotthard i rôva). Kommer han ner helskinnad ställer han sig vid stegens fot för att ge näste ner en hand om det behövs

[sastaz]

Den gänglige ynglingen tar av sig mössan och hälsar ordentligt på både Gotthard och Wolfram.

"Mina herrar."

Den tatuerade fiskaren klättrar ner i hålet först och därefter slinker hans vita skugga kvickt med, som en äggvita ner genom ett hål i bordet. Strax därefter följer Wolfram och så Gotthard.

Fiskarens lykta, gruppens enda ljuskälla, lyser upp källarrummet. Det är stampat jordgolv här nere, väggar och tak stagade med timmerstockar. Det är precis så högt att ni slipper huka er, men inte mer. Två tunnlar löper vidare på varsin sida av rummet och ett antal trälådor står staplade i mitten. Varuhissen ner är ett monster av rep, bräder och hjul som hukar sig i utrymmet under luckan.

Det är svalt och torrt. Det dammar lätt från tak och golv när ni rör er.

[Twoflower]

Sådärja. Morest, tänd lyktan - de har tagit sig ned. Vi tar det varsamt då det är din första dag. Tänk nu på var du lyser när jag klättrar.

Med ena handen stadigt om hasselpålen ger sig Hercker ned, tätt följd av lyktbäraren Morest som håller stånglyktan och lyser vägen.

[kroken]

Gotthard

Var snäll och rör er inte i onödan, tack

Ler skevt och viftar lätt med hela armen åt dammet.
Tänker på all kurragömma under uppväxten, på den stora vinden i godset, när dammet var min fiende.
Sätter sig sen försiktigt på huk och tittar efter spår i dammet, efter sällskapen innan.

Gubbknäna knakar.

[2097]

Martha

Lampolja: första påbörjad, av fyra. Med mina rymdögon kan jag se ut i en radie av 18 meter. PS jag älskade den där äggvitebilden, känns som DM är bra på att beskriva kapten Twist.

Sådär ja! Det var rätt att låta maskarna kräla fritt som dom ville! Se nu vilka resurser dom visar sig vara. Lanterna på en påle? Spåra dammet? Vilka idéer, vilka påfund -- bra sådana! Människor ger mig sån lycka, sånt lugn.

Jag är stilla för att inte störa dammet. Står bakom Taïd. Har lagt mitt huvud på hans axel och försöker se in i den vänstra gången.

"Taïd,", säger jag på alltungemålet men med mina rymddrakulaiska hårda G:n och kalla A:n, och jag vill att Gotthard också ska höra frågan, "ska jag fortsätta locksången så din bror kan hitta oss? Eller finns här nere slag och hugg och andra gåvor till oss, som våra skuggor kan hedra med en måltid i det tysta?"

Jag är inte obekant med begreppet att smyga i mörkret. Men nu är vi sittefåglar med våra lyktor.

[sastaz]

När Hercker som siste man kommit ner skriker vakten "Okej, lycka till! Vi finns här uppe, fyra korta knack och uppge namn!" och smäller igen luckan med ett dån. Ni hör även ljudet av reglar.

Morest flackar med blicken och sveper stånglyktan fram och tillbaka i bågar.

Taid svarar "jag...vet inte. Han ska vara här i närheten. Han brukar vara här. Med sina vänner. Det har han berättat." Även han flackar betänkligt med blicken.

Gotthard konstaterar att det inte finns några fina och jämna dammlager som på vinden, utan snarare stora högar längs väggarna och mot trälådorna. In i den vänstra tunneln är golvet också rejält slitet hela vägen så långt Gotthard kan se.

Martha, dina rymdögon följer samma spår av markslitage som Gotthard verkar undersöka, och du konstaterar att tunneln längre fram svänger åt höger.

Gotthard hostar till. Ett litet dammoln yr upp och glittrar vackert i lyktskenet.

[2097]

Martha
"Håll den här", säger jag till Taïd och räcker över lyktan. Och nickar åt att vi ska börja gå. "Jag kan vara utanför lyktans ljus med mina rymd-ögon". Jag håller grottkäppen, till hälften utdragen, så den lätt nuddar marken ca två meter framför mig. Mot snubbeltrådar och dom allra lättaste av platt-fällor. Men jag slår inte hårt, eller trycker hårt, för jag försöker vara tyst.

Såhär:

Martha visade sina planer med några primitiva gester.

Dom flesta av oss här har ju Tjuvträning för att gömma sig i skuggor, Kattlika reflexer mot fällor, och ffa om vi lyckas smyga oss på några suckers så kan vi använda Lönnhugg.

I mitt fall är det ju snarare Rymdträning, Drakula-reflexer, och Lönnbett eller Lönn-riv. Men funkar på samma sätt.