Kapitel 1 - Saltkungens tunnlar

[sastaz]

Martha, slå ett smidighetsslag. +1 (rang) +1 (dex) +2 (tjuv) = +4 på slaget.

[Nordbo]

Wolfram

svårt impad av den synkroniserade parkour gruppen gemensamt redan uppvisar efter så kort tid tillsammans, tackar Wolfram Gotthard för hans räddnings-move, haffar facklan och tittar upp i taket: "Var kom den där ifrån?"

[2097]

[1d20+4] = 9+4 = 13

[kroken]

Gotthard

Du behöver inte tacka Wolfram, jag vill bara överleva. Du ser ut att kunna försvara dig själv

Tittar åt samma håll som Wolfram tittar.

[sastaz]

Varken Wolfram eller Gotthard är någon gruvarbetare, men taket ser ut ungefär som väggarna: sten och jord stagade med träbjälkar. I taket löper bjälkarna kors och tvärs, på väggarna lite mer regelbundet.

Ni saknar Taid, Martha och en hundbest.

Martha, du faller, men inte så djupt som du hade väntat dig. Axeln slår i något, därefter är det höften som möter motstånd. Som en trasa far du vidare nedåt och till slut blir det svart med små nästan obefintliga lysande prickar. Är...du tillbaka på rymdskeppet?

[kroken]

Gotthard

Japp, om jag inte ser hel fel, så är det ett svart hål i taket.
Som när man kommentar någon annans arbete och dess verktyg (är det där en x17 hammare du använder där)

Jag fäster plötsligt blicken på en osynlig horisont av minnen. Jag ser Martha dyka ner i hålet.
Ja just fan...Martha

Harklar mig högt och tittar ner i hålet.

Viskar
Maaaarthaaaa

[sastaz]

Martha

Dockningsporten till kryssaren stängs bakom dig och du glider nu obehindrat fram och tillbaka på flogistonvågorna. Utan köttkroppens begränsningar känns allt så lätt och tiden oändlig. En nubulamask närmar sig långsamt, slingrande på solvågor. Ni står ett bra tag ansikte mot ansikte, hennes ögonlösa huvud vaggar fram och tillbaka, betraktar dig. Hon öppnar munnen och talar, ett tal utan röst.

”Marthaaaa. Marthaaaa.”

Du öppnar ögonen och befinner dig någon annanstans än flogistonrymden. Kryssaren inte i sikte. Du ligger på ett kallt och hårt golv, i ett hav av cirklar. En bit bort leder en trapp byggd för jättar upp till ett litet, litet ljushål i taket.

En röst uppifrån, från ljuskällan.

”Maarthaaa!”

[2097]

Martha

Gå fram till henne,
och be om en dans.
Hon viskar "sötnos...
vi är ingenstans".
Svara "Det är bra att
du flyter på ljus.
Då finns det ingen
risk att jag trampar dig på tårna så dom går i tusen bitar"

Den Hägrande Parfymen... men... Gotthards röst!

"Mitt barn! Min dotter-och-son! Ur-Kaos!

Hallå där uppe!

Strunta i allt det där, kom ner nu!"

Jag hör bultandet av Arenbodas puls här nere som smällar på käften. Ba-dump, ba-dump, ba-dump, ba-dump.

[Nordbo]

Wolfram

väser till de andra: "Klarar ni Martha ? Jag försöker hitta Taid" och (hela tiden med ett öga mot eventuella kennels bland takbjälkarna) stegar tillbaka till ingången till rum 1, spanar där från tröskeln in i rummet och mot entrén. Syns några tecken på Taid ?

180609_karta.jpg (94.04 KiB) Viewed 854 times

[sastaz]

Snygg karta!

Wolfram, du rör dig vaksamt men med bestämda steg tillbaka till föregående rum där du hittar Taid hukandes med ryggen mot en av väggarna. Inga hot från ovan, nästan kusligt lugnt nu. Igen.

"Har den försvunnit? Har ni hittat min brors lik?", stönar Taid fram mellan tunga andhämtningar.

Martha, din rymdsyn tillåter dig att se dig runt, även om ljuskällan endast är ett litet hål i taket. En gigantisk trätrappa i kanske fem steg leder upp till hålet. I marken har någon skapat - ristat eller hackat - ett stort antal cirklar. Det känns lugnt här.

[Nordbo]

Tnx! Med reservation för missuppfattningar, förstås

Wolfram

visar upp sin blodstänkta morgonstjärna och försäkrar Taid att: "Byrackan är mos. Vi ska finna din bror - men måste hålla ihop. Kom med"

[sastaz]

Nordbo, det enda som kanske Wolfram noterat som skiljer sig lite från kartan är att tunneln är mycket bredare direkt under trappstegen. Där stod också lite saker.

Gotthard, du tycker dig höra ett dämpat svar nerifrån hålet.

Taid och Wolfram återvänder relativt snabbt genom samma gång som ni kom in genom. Taid har fortfarande med sig kniven och lyktan, men han ser rejält blek ut i lampskenet och han har nästan slutat helt att blinka med ögonen.

Vad gör ni?

[2097]

Jag börjar ta mig upp

[sastaz]

Martha, du tar dig upp för vad som verkar vara en trätrappa med meterhöga trappsteg, och befinner dig nu bland de andra igen. De står i en halvcirkel och stirrar på dig när du kommer upp.

[2097]

Var det bara fem meter ner?

"Kom med ner nu!"

[sastaz]

Martha, ja kanske något högre, men inte mycket. Takhöjden är som på burspråket i kryssarens kommandobrygga. Om du kisar ser mörkret nästan ut som tomheten bortom rymdkanalerna.

Det verkar inte riktigt vara en trapp heller? Kanske mer som om någon staplat stora boxar av trä i en geometrisk figur som går att ta sig upp på.

[Nordbo]

Wolfram

spanar fortfarande uppåt taket efter fler lågflygande dvärgpinschers. Till de andra: "Är det neråt vi ska ?"

[2097]

Iofs kommer det vara farligare monster där nere

"Ja, vi måste till hjärtat av det här!"

[kroken]

Gotthard

Jag försöker se om jag kan ta mig ner i hålet.

[sastaz]

Gotthard, du tar dig ner i hålet utan problem och landar med fötterna på något som liknar en plattform av trä. Däremot är det kolsvart där nere där era ljuskällor inte når sedan du placerade dig i hålet. (Förutsätter att du stoppat tillbaka dolken innanför kläderna och klättrar ner med två händer.) Hålet är inte särskilt vackert gjort utan ser mer ut som att golvet helt sonika rasat samman, eller slagits sönder.

Wolfram, det verkar bara vara ni här nu. Du sneglar in i tunnlarna och tycker dig se att den högra slutar upp i en dörr.